Tavira - där magin föds

Det enda jag tog reda på före vi åkte, var att den här lilla fiskebyn hade över 30 kyrkor och ruiner, vissa ända från 800-talet. Och efter följande recensioner, hur kunde man inte åka dit?

”En mycket pittoresk stad med mysig stämning. Här har tiden stått stilla och allting är i princip orört.”

”Små gränder, broar och torg är i stort sätt vad Tavira består av. På kvällarna kommer alla portugiser ut för att umgås, prata, spela boule och äta glass på torgen, oavsett vilken ålder man är i. Många gamla gubbar och gummor kommer hit med sina käppar och röker pipa medan barnen springer och leker runt omkring.”

”Besökare kan bli förlåtna för att de glömmer var de är, eller ens vilket år det är, när de befinner sig i denna unika fiskeby.”

Så jag sa åt Sebastian – VI SKA TILL TAVIRA och dit åkte vi.

Det finns ingenting jag kan säga, eller bilder jag kan visa för att ge Tavira en rättvis bild. Det var så otroligt vackert där, så de 24h vi var där var jag tårögd hela tiden av ren lycka. Jag fick dela en magisk upplevelse med den jag älskar och det är inget man glömmer i första tagen.

Träd och växter i färger och former man inte trodde var möjligt som slingrade sig upp efter slottsruiner från över 1200 år sedan. Det var helt sjukt. Sjukt fint.

Det här var det första jag såg då vi steg av bussen. Fyra män som står i floden och fiskar.

Då vi gick runt och letade efter kyrkor och slottsruiner gick det upp ett ljus för mig. 

Staden var byggd OVANPÅ ruinerna. Ovanpå och runtomkring. Ruinerna fanns överallt.

De flesta fanns på folks privata bakgårdar och man kunde inte ta sig dit. Det kändes snopet. Jag vill också ha en ruin på min bakgård!

Men det var inte bara ruinerna. Det var allt. Där hade man allt man behövde och det man inte hade, det behövde man inte.

Efter att ha varit ifrån varandra i flera månader var det skönt att gå längs trånga gränder och prata om livet, utan bekymmer. Drömma sig bort. Här ville jag bo..

..Ända tills vi såg en vägg på närmare håll.

Om man bygger ett hus i Tavira använder man tydligen det material man kommer över. Typ snäckskal och sånt. Men det kanske håller, det vet jag ingenting om.

Trädet till vänster, som har blålila blad är ett typiskt Tavira-träd. Bredvid en ruin ger en oförglömlig syn.

  

Det fanns inte många andra turister än oss.

Ett samhälle som inte blivit turistförstört.

Gatuskyltar.

Bron i bakgrunden uppfördes under romartiden.

Helt ofattbart att träd som dessa kan växa.

Jag lärde mig att Tavira  grundades redan 1000-800 år före Kristus.  Det betyder alltså att jag befunnit mig på en plats som har en historia som började för snart 3000 år sedan.

Kärlek.

Som sagt, tiden stod stilla.