Flickr photostream

Nu har jag äntligen fått en rad med bilder högst upp.
Den publicerar de senast uppsatta bilderna, så om det fungerar borde den byta bilder vartefter jag tar nya.

Om ni vill se alla bilder, så kan ni gå in på min Flickrsida. Den kommer ni till om ni klickar på den här länken http://www.flickr.com/photos/emmagrano/


Eftersom jag inte är så aktiv med att skriva inlägg, så kan jag istället försöka bli mera aktiv med att ta bilder.

Kärlek.

Det är söndagsmorgon. Vi har varit sambosar i två veckor och jag har aldrig varit lyckligare.

Lördag 1.9

Efter att jag kom hem från Portugal tog jag tag i att börja läsa en kurs i fysik. Den har tagit upp en del tid i sommar och jag har haft en underliggande stress som gjort att jag inte riktigt kunnat slappna av. Det börjar ändå vara över 10 år sedan jag läste fysik sist, så jag kände mig lite rostig.

Idag fick jag det glada beskedet att jag har klarat tenten och på måndag ska jag få ett certifikat över kursen. Det är en otrolig lättnad över att ha klarat tenten och nu kan jag börja koppla av och ladda upp inför kommande skolår (som i och för sig startade idag), men jag tänkte att det tar några dagar innan skolan kommer igång på allvar så jag hinner ladda om batterierna.

Första lektionen på skolåret var en mjuk start, en introduktion till en distanskurs som är utan tent. Busenkelt, tänker jag. Hoppas det håller i sig.


Det är mycket som händer och har hänt i helgen.
Jag klarade tenten och jag ska ner till Åbo och hämta mitt certifikat. Skolan sätter igång och sist men inte minst, kanske det som jag väntat på som mest. Basti flyttar till stan. Det jobbiga är att jag skulle vilja vara här, men han kommer hit då jag är i Åbo. Men man kan inte alltid få allt. Jag kommer ju tillbaka redan på måndag.

Pena Palace i Sintra

Jag visste ingenting om Pena Palace då vi åkte till Sintra. I flera månader hade Basti sagt åt mig att vi ska åka till Sintra då jag kommer, för där finns ett gammalt slott. OK - tänkte jag. Jag gillar gamla slott, det är ingen nyhet.

Men då vi kom dit. Jag trodde jag skulle dö. Jag hade hittat hem.

Jag har lärt mig att det började byggas år 1493. Det har bott kungligheter där och den sista som fick bo där var drottning Amèlia av Portugal som bodde sina sista nätter där år 1910 före hon flydde landet då Portugal blev en republik. Sedan dess har slottet varit öppet för allmänheten.

Om man googlar Pena Palace i Sintra får man fram flygbilder så man ser palatset i sin helhet. Det är omöjligt att få med hela i en vanlig kamera på marknivå.

Bilderna som vi tog var kanske inte de bästa, men det var ett sjukt fint och maffigt slott.

Vi fick inte ta bilder inne i slottet.

Första bilden då vi kom. Full av förväntan.

Så här såg det ut då vi var färdiga. Här ville jag bo! Här vill jag fortfarande bo.

Det här är det maffigaste jag någon gång upplevt. Det var stort, maffigt och överdrivet. Precis som jag vill ha det. Jag älskar det här slottet och jag vill absolut tillbaka. Helst för att bo där, men den saken måste vi fundera närmare på hur man ska lösa det.

Utsikt från frukostterassen på slottet.

Ofattbart fina vyer.

"Hur många städerskor tror du att vi behöver här..?"

Vi tänkte köpa hem lite souvenirer men bestämde oss för att låta bli.

Här uppe på ena bergstoppen finns slottet.

 Stadsvy inne i Sintra.

Tavira - där magin föds

Det enda jag tog reda på före vi åkte, var att den här lilla fiskebyn hade över 30 kyrkor och ruiner, vissa ända från 800-talet. Och efter följande recensioner, hur kunde man inte åka dit?

”En mycket pittoresk stad med mysig stämning. Här har tiden stått stilla och allting är i princip orört.”

”Små gränder, broar och torg är i stort sätt vad Tavira består av. På kvällarna kommer alla portugiser ut för att umgås, prata, spela boule och äta glass på torgen, oavsett vilken ålder man är i. Många gamla gubbar och gummor kommer hit med sina käppar och röker pipa medan barnen springer och leker runt omkring.”

”Besökare kan bli förlåtna för att de glömmer var de är, eller ens vilket år det är, när de befinner sig i denna unika fiskeby.”

Så jag sa åt Sebastian – VI SKA TILL TAVIRA och dit åkte vi.

Det finns ingenting jag kan säga, eller bilder jag kan visa för att ge Tavira en rättvis bild. Det var så otroligt vackert där, så de 24h vi var där var jag tårögd hela tiden av ren lycka. Jag fick dela en magisk upplevelse med den jag älskar och det är inget man glömmer i första tagen.

Träd och växter i färger och former man inte trodde var möjligt som slingrade sig upp efter slottsruiner från över 1200 år sedan. Det var helt sjukt. Sjukt fint.

Det här var det första jag såg då vi steg av bussen. Fyra män som står i floden och fiskar.

Då vi gick runt och letade efter kyrkor och slottsruiner gick det upp ett ljus för mig. 

Staden var byggd OVANPÅ ruinerna. Ovanpå och runtomkring. Ruinerna fanns överallt.

De flesta fanns på folks privata bakgårdar och man kunde inte ta sig dit. Det kändes snopet. Jag vill också ha en ruin på min bakgård!

Men det var inte bara ruinerna. Det var allt. Där hade man allt man behövde och det man inte hade, det behövde man inte.

Efter att ha varit ifrån varandra i flera månader var det skönt att gå längs trånga gränder och prata om livet, utan bekymmer. Drömma sig bort. Här ville jag bo..

..Ända tills vi såg en vägg på närmare håll.

Om man bygger ett hus i Tavira använder man tydligen det material man kommer över. Typ snäckskal och sånt. Men det kanske håller, det vet jag ingenting om.

Trädet till vänster, som har blålila blad är ett typiskt Tavira-träd. Bredvid en ruin ger en oförglömlig syn.

  

Det fanns inte många andra turister än oss.

Ett samhälle som inte blivit turistförstört.

Gatuskyltar.

Bron i bakgrunden uppfördes under romartiden.

Helt ofattbart att träd som dessa kan växa.

Jag lärde mig att Tavira  grundades redan 1000-800 år före Kristus.  Det betyder alltså att jag befunnit mig på en plats som har en historia som började för snart 3000 år sedan.

Kärlek.

Som sagt, tiden stod stilla.