Emma Isabella Granö: So close, but still so far away.

Efter 2,5 dagar i Skellefteå inser jag hur jädrans mycket jag saknar stället. Staden, människorna och allt runt omkring. På 2,5 dag hann jag uppleva en lycka som jag hade glömt bort att den fanns. Allt gick så snabbt till då jag flyttade därifrån, så att få komma tillbaka och veta att man ska åka hem igen gav en tid att få säga hejdå åt alla. Ett hejdå som jag önskar att jag skulle fått ta itu med redan för över ett år sedan.

Allt var mycket känsloladdat. Att få se mitt gamla jobb, att få äta på Frasses, gå ut på Allstars, se Frögatan.. Det var många tårar, och många klumpar i mitt hjärta.

Det finns en sak som jag ångrar med mitt besök.
Det enda jag ångrar med mitt besök är att jag inte tog någon bild av Liza och mig. Av oss. En underbarare tjej får man leta efter. Jag kommer aldrig att glömma stunden då jag fick vänskapsstenen av henne. Helt oförglömligt. Jag tittar på den med ett leende varje kväll före jag går och lägger mig. Bara så du vet. :)

Efter att jag lärt mig att nynna på Jo-jo-jo-jo-jocke Degermannnnnn natten till lördagen, och fått höra en inspelning på årets nya sommarplåga med en helt sjukt bra sväng så blev det pricken på i att jag skulle få kramas med den som var den sista jag såg före jag lämnade Skellefteå för över ett år sedan.

Om man räknar bort lite ofungerande telefoner som ställde till att jag inte hann träffa Erik, så skulle jag säga att jag hann med det som jag kom dit för.

Ni får stå ut med lite suddiga bilder, det var en liten suddig kväll.