I lördags hade jag en helskön dag.
På kvällen skulle jag och M på teater, men det blev inte bra. Vi satt där, och lyssnade på då folk grälade på scen. Jag blev trött i mina öron, hon blev trött i sina öron. Jag tittade på henne och frågade lite gnälligt "det finns väl en paus i den här pjäsen också eller?" "jo" svarade hon och såg lättad ut.
I pausen tittade jag på henne och sa "jag vill verkligen inte gå tillbaka". Hon förstod vad jag menade. Vi lämnade teatern i pausen, och jag kände mig lättad. Att sitta och lyssna på då folk tjafsar om helt onödiga saker får en bara på dåligt humör.
Nåja, vi gick på pizza och begav oss vid ett senare skede till Cristal. Väl inne på stället så fick vi ett Kishti Tomita "Halelujah moment". Jag får gåshud då jag tänker på det i efterhand. Det hände för henne, det hände för mig. Jag har aldrig hållit andan så länge som då.
Ett ögonblick som jag kommer att komma ihåg som februaris höjdpunkt.
Tack min vän för att vi är lika knasiga båda två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar