Minns du hur du var i tonåren? Jag minns iallafall hur jag var. En finnig snorunge och trotsig som något man aldrig tidigare skådat. Då jag tänker tillbaka på den tiden så känns det lite som att jag kan jämföra trotsiga tonåringar med landet Finland.
Det finns ingen balansgång eller säkerhet och allt känns bara som en berg och dalbana på någon annans humörsvängningar.
Vi pratar två språk, och i de flesta fall förstår ingen den andra, vi skickar Lordi till eurovisionen, vi röstar fram sannfinnländarna som ska skicka alla homosexuella till Åland och nu vill vi rösta fram en homosexuell president också. Det här är bara fyra exempel jag listade ut på ungefär fyra sekunder. Ni förstår hur jag menar. Det här inlägget handlar inte om att jag skulle ha mot homosexuella, under inga omständigheter menar jag så. Jag har många vänner som dras till samma kön, och det är inte det som är huvudpoängen i fråga.
Min poäng är, att det känns som om folk skulle rösta på en homosexuell president enbart för att sannfinnländarna har uttryckt sig så starkt om det påståendet det senaste året.
Skulle politiker vilja skicka människor med födelsemärken i ansiktet till Åland, skulle garanterat en stor mängd rösta på en president med födelsemärken i ansiktet.
Same same, you know?
Oberoende vad påståendet är, så länge man är trotsig så gör man tvärtemot. Det har alla tonåringar gjort.
Vart är vi på väg?
Jag vill ha öppensinniga men erfarna i toppen. Mogenhet och trygghet. Inte bara president, utan också regering.
Det här måste vara mitt mest politiska inlägg någonsin. Mer politisk än så här blir jag inte.
